Det är bistert ute,mörka dagar o fuktigt o blött,snön lyser med sin frånvaro än så länge....den fuktiga kylan tränger genom märg o ben,men mitt hjärta är fortfarande varmt o pulserande..
Jag sjuder av kärlek till magiska stunder i här o nu...av kärlek till slocknade ögon som plötsligt får liv o glittrar..av kärlek till männskor vars förväntningar o drömmar faktiskt blir till verklighet ibland..
Jag tänker njuta nu o inte låta negativa tankar slå rot i mitt sinne...
Jag tänker fortsätta andas sålänge mitt hjärta orkar slå och inte låta någon annans dåliga mående och/eller osäkerhet och bekräftelsebehov få mig att känna mig ledsen o misslyckad fast jag egentligen är glad och framförallt tror på mig själv och vet att jag är värdefull för en del.
Jag har fortfarande riktigt ont på kvällarna med "benen i isvaken",men jag kämpar och härdar ut..medicinerna som finns emot det har tyvärr så mycket biverkningar så jag är rädd att det inte är värt det..
Jag springer fortfarande,det går inte så snabbt men jag orkar ganska långt..:)
Löpningen är mitt andningshål och det som hjälper mig att orka vardagen!
Hade ett samtal med min mor idag.Hon berättade att det kommer över henne ibland hur jag låg i den där sängen o inte kunde sitta upp eller äta själv,jag var helt lealös och kunde inte röra mig.Dom fick hålla i mig för att försöka få i mig lite näringsdryck o mata mig,jag ville bara sova hela tiden o bara sluddrade konstigheter..
Vi grät både hon o jag och jag kan inte ens föreställa mig hur förfärligt det måste varit att se sin mamma o dotter i det skicket...
Jag älskar er och jag är så glad att jag änsålänge är kvar här på jorden även om jag vet att jag fortfarande har vissa skador som är påfrestande för er och som ni får stå ut med<3
